Lektör – fantasy, skräck, thriller

Berättarteknik är häftigt! Jag kan inte sluta nörda in på olika modeller för dramaturgi och karaktärsutveckling. Efter att ha läst mängder av skrivhandböcker de senaste åren kommer jag på denna sida presentera några av mina favoritmodeller. Syftet är inte att ge en heltäckande presentation av respektive författares idéer, utan istället att plocka guldkorn och sätta samman en ny helhet här på sidan.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Dramaturgins fyra faser (Larry Brooks)

Boken Story Engineering är en fenomenal introduktion till dramaturgisk struktur. Brooks utgår från de klassiska tre akterna och förklarar hur och varför de fungerar. Den mittersta akten delar han i två och namnger sina fyra faser efter huvudkaraktärens personliga utveckling: orphan, wanderer, warrior, martyr. Namnen för tankarna till en klassisk äventyrsberättelse, men de bör ses som metaforer för karaktärsutveckling och kan appliceras på berättelser i alla slags genrer. Genom att namnge de fyra akterna efter huvudkaraktärens inre mognad, visar han pedagogiskt att struktur och karaktärsutveckling går hand i hand.

  • Orphan: Den första fjärdedelen av en berättelse handlar om att bygga upp omgivningen den kommer utspela sig i, och villkoren för den kommande intrigen. Det handlar dels om den fysiska världen (oavsett om den består av en fantasymiljö eller en tonårsvardag), dels om hjältens inre värld (vilken slags person den är när berättelsen tar sin början). I denna fas är hjälten ovetande om vilken roll den har att spela, saknar tydligt mål och drivkraft, och benämns därför orphan.
  • Wanderer: Den andra fjärdedelen handlar om hur hjälten rycks upp från den vana omgivningen och kastas ut på en yttre och inre resa. En förändrad omgivning innebär att hjälten måste börja utmana sina gamla föreställningar och söka efter nya svar. Sökandet efter ett yttre mål och ett nytt inre jag innebär att hjälten blir en wanderer.
  • Warrior: Den tredje fjärdedelen handlar om att hjälten förstår vad som krävs för att lyckas med sina utmaningar och aktivt börjar ta initiativ för att komma närmare slutmålet. När den börjar kämpa mot slutmålet blir den en warrior.
  • Martyr: Den fjärde fjärdedelen handlar om hur hjälten lyckats bemästra lärdomarna som gjorts längs berättelsens gång och nu använder dem för att osjälviskt förbättra sin omgivning. Eftersom hjälten här är beredd att offra sitt eget välbefinnande för en större sak, benämns den martyr.

I princip är modellen en variant av Syd Fields modell som du kan läsa om längre ned.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Karaktärsutveckling (K.M. Weiland)

Karaktärsutveckling är en viktig sak, rollfigurer bör förändras under berättelsens gång och lära sig något på vägen. I boken Creating Character Arcs beskriver K.M. Weiland de fyra grundstenarna som behövs för att skapa en bra karaktärskurva.

Weilands modell bygger på mer komplexa modeller av bland andra John Truby som du kan läsa om längre ned. Jag tycker dock hon fungerar som en bra introduktion eftersom hon på ett enkelt sätt förklarar några av de mest grundläggande komponenterna för att skapa en dynamisk rollfigur.

  • The Lie He Believes är en moralisk svaghet hos rollfiguren, till exempel tron att pengar är vägen till lycka.
  • The Thing He Wants är rollfigurens drivkraft som är baserad på denna lögn. I exemplet kan det innebära att han vill ha mer pengar, även om det är på bekostnad av andra värden som relationerna till sina medmänniskor.
  • The Thing He Needs är en moralisk lärdom som står i motsats till livslögnen, alltså något rollfiguren behöver lära sig för att bli en bättre och lyckligare människa. I exemplet kan rollfiguren under berättelsens gång lära sig att relationer är viktigare än pengar och inse att han blir lyckligare själv om han behandlar andra bättre.
  • The Ghost är något från det förflutna som förklarar varför livslögnen uppstod, till exempel att rollfiguren försöker leva upp till sina föräldrars förväntningar.

Karaktärsutveckling är också starkt kopplat till berättelsens tema och budskap. Genom att låta sin huvudperson göra en moralisk lärdom under berättelsens gång, har författaren även gett läsaren samma lärdom.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Berättandets psykologi (Joseph Campbell)

Begreppet hjälteresan blev känt genom Joseph Campbell som skrev boken The Hero With A Thousand Faces. Boken är en riktig klassiker som inspirerat alla andra på denna sida, men den skrevs inte för att vara en manual i författande, utan snarare som en psykologibok inspirerad av Jung.

Hjälteresan associeras ofta med berättelser om klassiska hjältar, likt de man finner i myterna. Men Campbell förklarar hur klassiska myter bör tolkas som symbolik över eviga psykologiska teman och mänsklig personlig utveckling. Monster som bekämpas är att se som inre demoner, medan magiska talismaner som hittas längs vägen är att se som personliga insikter och lärdomar. Varje motstånd som övervinns i den yttre världen leder till personlig utveckling i den inre världen, och bara genom att lära sig saker om sig själv kan den ultimata utmaningen övervinnas i slutet av berättelsen.

Hjälteresan beskriver vad som krävs för att växa som människa i det verkliga livet – med antagen utmaning, kamp och lärdom för att finna sig själv. Författare kan därför använda hjälteresan som stöd för karaktärskurvor i berättelser oavsett genre.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Hjälteresan (Christopher Vogler)

Christopher Vogler var en av de första att fånga upp Campbells idéer och omforma dem för att fungera mer som en skrivmanual. I boken The Writer’s Journey presenterar han en tolvpunktsversion av hjälteresan som är speciellt anpassad för att användas som mall när man skapar en underhållande och kommersiellt gångbar berättelse.

  1. Ordinary world: Hjälten presenteras i sin vardagsmiljö.
  2. Call to adventure: En händelse utmanar hjälten att förändra sitt beteende.
  3. Refusal of the call: Hjälten tvekar inför utmaningen och erkänner inte för sig själv att han/hon måste utvecklas.
  4. Meeting with the mentor: En erfaren person ger hjälten hjälp på traven att inse vad som behöver göras.
  5. Crossing the first threshold: Hjälten antar utmaningen och övervinner det första lilla hindret på sin nya bana.
  6. Test, allies, enemies: Hjälten testar och utvecklar sitt nya beteende, samt får hjälp och motarbetas på vägen.
  7. Approach the inmost cave: Insikten om vad som är den stora utmaningen växer fram och hjälten börjar förbereda sig.
  8. Ordeal (Prövning): Den första stora sammandrabbningen med antagonisten. Hjälten eller antagonisten vinner en delseger, men det står klart att ytterligare en sammandrabbning krävs.
  9. Reward: Sammandrabbningen leder till en viktig insikt om vad som krävs för att vinna på riktigt.
  10. The road back: Slutmålet pekas ut och hjälten samlar kraft för att nå dit.
  11. Resurrection: Vis av lärdom har hjälten vuxit som människa och är rustad för seger.
  12. Return with the elixir: Elixiret – lösning på problemet – är ofta en värdefull erfarenhet som används för att vinna en seger i den sista sammandrabbningen.

Läs här hur modellen kan tillämpas på musikalfilmen Grease.

Efter Vogler har det lanserats en uppsjö av olika modeller som liknar hans tolv punkter – ofta med egna namn, men med samma innebörd. Exempelvis Blake Snyders femtonpunktiga beat sheet, som du kan läsa om längre ned.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Seven plot points (Syd Field)

En friare dramaturgisk modell än hjälteresan är the seven plot points, som bland annat beskrivs i böcker av Syd Field. Den bortser från specifika händelser som Meeting with the mentor och fokuserar istället på när i tid vändpunkterna bör komma. Tidpunkten är viktig för balansen i dramaturgin, för att hålla spänningen uppe. Modellen är en utveckling av klassisk tre-aktsstruktur, där mittakten kluvits i två och fått en pinch point på varje sida. 

  1. Inciting incident
  2. Plot point 1
  3. Pinch 1
  4. Midpoint
  5. Pinch 2
  6. Plot point 2
  7. Climax

Plot point 1 kommer efter 25%, Midpoint efter 50% och Plot point 2 efter 75%. Vid var och en av dessa punkter kommer en vändning som ger handlingen en ny riktning. Vid varje pinch point behålls den befintliga riktningen, men hotet och insatsen trissas upp.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Berättelsens dynamik (John Truby)

The Anatomy of Story tar ett helhetsgrepp och förklarar berättarkonsten ur många olika perspektiv. Jämfört med hjälteresan är Trubys modeller mindre linjära och mer matris-artade, de visar vilka komponenter som bör finnas i storyn för att skapa en intressant dynamik. Av många skilda tips och modeller i hans bok, är följande en bra sammanfattning som tar hänsyn till såväl handling, karaktärsutveckling som konflikt. En intressant sak är hur de sju punkterna förhåller sig till varandra och hur dynamik uppstår när de krockar.

  1. Weakness and need
  2. Desire
  3. Opponent
  4. Plan
  5. Battle
  6. Self revelation
  7. New equilibrium

Punkt 1, 2 och 6 står för karaktärsutvecklingen. Hjälten har en personlighetsmässig weakness och för att lyckas nå sin desire har han need av att lära sig något som får honom att växa som människa. Self revelation är ögonblicket då den inre förändringen sker. (Jämför med K.M. Weiland högre upp.)

Punkt 3, 4 och 5 står för handlingen i den yttre världen, men den speglar karaktärsutvecklingen punkt för punkt. En bra opponent är konstruerad för att utnyttja hjältens weakness emot honom. Hjältens plan är handlingen, vägen han väljer för att nå sin desire. Hjältens battle i den yttre världen kan bara vinnas genom self revelation i den inre världen, hans opponent kan bara besegras om hjälten lyckas utveckla sig.

New equilibrium väver ihop kurvorna för både  karaktärsutvecklingen och handlingen. Genom att hjälten lyckats förändra sig själv i den inre världen har han även lyckats förändra den yttre världen omkring sig.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Ständig konflikt (Robert McKee)

Precis som Truby tar Robert McKee ett helhetsgrepp kring berättande och belyser det från alla tänkbara perspektiv i sin bok Story. En intressant grej som han skriver om är hur konflikt bör finnas närvarande på alla nivåer. Den övergripande storyn går ut på att lösa en stor konflikt, men samtidigt bör det hela tiden komma nya delkonflikter som får sin upplösning i varje akt, kapitel, scen, ja rent av i varje replikskifte.

Dessutom ska det komma en motreaktion i följande akt, kapitel, scen eller replik – som en tennisboll som slås fram och tillbaka mellan två motspelare. På översta nivån gäller det till och med för en serie av böcker eller filmer. Se hur George Lucas namngav sina sex Star Wars-filmer:
 
  1. A Phantom Menace
  2. Attack of the Clones
  3. Revenge of the Sith
  4. A New Hope
  5. The Empire Strikes Back
  6. Return of the Jedi

Varannan titel syftar på ett framsteg för de onda, och varannan titel syftar på ett framsteg för de goda. Precis så kan sagan fortsätta i all oändlighet med drag och motdrag av de olika sidorna.

En dialog blir tråkig om karaktärerna håller med varandra och fyller i varandras resonemang. Även om karaktärerna står på samma sida, låt dem anta två olika ståndpunkter i varje diskussion och argumentera för att lösa problemet på olika sätt.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Idé och premiss (Stephen King)

Stephen Kings On Writing rekommenderas ofta som en handbok i skrivkonsten. Och King vet vad han pratar om, han är en av världens mest framgångsrika författare kommersiellt och dessutom extremt produktiv med ett sextiotal publicerade titlar.

On Writing skiljer sig från övriga böcker här på sidan eftersom den innehåller förhållandevis få konkreta skrivtips. Den är till stor del en biografi där King berättar om sin kreativa process och hur det är att leva med skrivandet. King tar aktivt avstånd från modeller för att strukturera sin berättelse. Han skriver organiskt och vill själv utforska berättelsen under skrivandets gång, likt en arkeolog som tålmodigt blottlägger ett fossil utan att veta vad som döljer sig djupare ned.

Det är intressant att läsa om hur King får sina idéer. Han beskriver hur han inspireras av situationer han stöter på i vardagen, och genom att ställa sig själv frågan ”What if …?” fantiserar han sedan ihop vad som ligger bakom den uppkomna situationen.

King är en mästare på att introducera intresseväckande frågor i början av sina böcker och sedan öka spänningen ännu mer när han gräver djupare i förklaringarna (som ofta är paranormala). Samtidigt är det närmast en sanning – även bland Kings egna fans – att hans svaghet ligger i slutet av berättelserna, han lyckas inte höja spänningen ytterligare ett snäpp vid finalen. Kanske är detta en konsekvens av hans kreativa process – han skriver inte mot ett uttänkt mål, utan från en inledande premiss. Spänningen ligger i det okända, innan alla svar har getts.

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Beat sheet (Blake Snyder)

I boken Save the Cat presenterar Blake Snyder sitt beat sheet, med femton punkter för hur en story bör utvecklas dramaturgiskt sett. Till stor del utgår han från Christopher Voglers version av hjälteresan, hans femton punkter motsvaras mer eller mindre direkt av Voglers tolv. Dock kombinerar Snyder punkterna med Syd Fields tankar om timing, alltså när i berättelsen händelserna bör inträffa.

Snyders bok riktar sig mot film och definierar tidpunkterna i sidnummer, eftersom ett filmmanus alltid är 110 sidor långt. Samma tänk kan dock lätt översättas som riktlinjer för ett bokmanus oavsett längd.

1. Opening Image (1%)
2. Set-up (1-9%)
3. Theme Stated (5%)
4. Catalyst (11%)
5. Debate (11-23%)

6. Break Into Two (23%)
7. B Story (27%)
8. The Promise of the Premise (27-32%)
9. Midpoint (50%)
10. Bad Guys Close In (50-68%)
11. All is Lost (68%)
12. Dark Night of the Soul (68-77%)

13. Break Into Three (77%)
14. Finale (77-100%)
15. Final Image (100%)

Lektör – fantasy, skräck, thriller

Denna sida uppdateras kontinuerligt. Bland annat kommer jag skriva om handböcker från följande författare:

Lisa Cron
John Yorke

Lektör – fantasy, skräck, thriller